Finlands statsminsiter Juha Sipilä talade till sitt folk i går kväll (on 16 september 2015). Chefredaktörer, professorer och fackföreningspampar har skyndat sig att påpeka att Sipilä egentligen inte sade något nytt.

Det är sant att Sipilä i sakt inte sade något nytt. Däremot är det inte sant att hans tal var innantomt eller förutsägbart.

Sipiläs tal var retoriskt skickligt och pragmatiskt väl avvägt. Det var inte specialisten, ingenjören eller den kallhamrade politikern som talade till 1,7 tittare en regntung onsdagskväll i september. Det var den litet tafatte men bekymrade och etiskt uppriktiga före detta egenföretagaren som talade till oss andra vardagsförnuftiga medborgare.

Poängen i Sipiläs tal var att visa att han själv är en hygglig prick. Inte påstå utan uttryckligen att visa.

Han ömmar för de svaga i samhället. Han vädjar för de hemlösa asylsökande utlänningarna. Han genomlider sömnlösa nätter då han våndas över de beslut som andras envishet tvingar hon att fatta.

Sipilä framtår inte som en oantastlig Kekkonen som tror sig leva i all evighet. Sipilä låter inte som en högdragen Holkeri som väljer att dricka kaffe i fred. Han är inte en vän av provokativ munhuggning som Lipponen. Han gör inte slut med sina flickvänner per sms som Vanhanen. Han är ingen cyklande smilfink som Stubb.

Sipilä bryr sig. Han känner. Han vädjar. Han våndas. Han förstår oss och försöker förklara varför de onda stora pojkarna tvingat honom till de beslut han nu fattat.

Sipilä har en god spökskrivare. Talet använde sig av det klassiska retoriska tricket att framställa talaren som den etiskt klanderfria och per implikation de andra som etiskt suspekta. Vilken effekten blir får vi återkomma till.