KSF Medias stora misstag och HSS Medias bondtur

WP_20160518_09_35_44_Pro

Varför tycks Harry Schaumans stiftelse klara av att driva svenska tidningar i Österbotten medan Konstsamfundet inte klarar av att driva sina tidningar i Nyland? Ändå bor det 40 procent fler svenskspråkiga i Nyland än i Österbotten. Nylänningarna borde alltså ha 40 procent mer pengar för att köpa tidningar.

Vad gör österbottningarna rätt och vad gör konstsamfundetsfären fel?

Jag tror KSF Medias misstag är omedvetet samtidigt som Schauman-sfärens framgångar bygger på tur mer än på verklig insikt.

I en stort uppslagen intervju i söndagens Hufvudstadsbladet (15 maj 2016) låter tidningen sin ägare i form av KSF Medias styrelseordförande Kaj-Gustaf Bergh ”erkänna sina misstag”. Intervjun med  Bergh intar en plats i tidningen där man enligt rådande formateringsregler för HBL brukar låta en bemärkt person tala ut helt utan kritisk granskning. Så också i söndags.

Det är klart att en journalist på KSF Media inte kan köra med kritik mot sin arbetsgivare. Och det är kanske lika klart att man inom redaktionen har svårt att se vilka ”misstag” som eventuellt begåtts inom den egna organisationen.

Från ett perspektiv utanför makten inom KSF Media är det däremot ganska lätt att se vad som gick snett. Hur gärna man eventuellt ville ge Bergh eller den sparkade VD:n Barbro  Teir skulden så vore det att överskatta de här personernas betydelse.

Den grundläggande orsaken till problemen är att man valt att spänna vagnen för hästen. KSF Media fungerar enligt ett antagande om att journalistik är en konsumtionsvara. Därför talar man om ”innehållsproduktion” och om att den är för dyr.

Traditionellt har tidningshusen i första hand stått för ett visst samhällsuppdrag. Oftast i form av att bevaka en viss grupps intresse, t.ex. arbetare (Arbetarbladet), handelsmän (Kauppalehti), svenska borgare (HBL), finska borgare (Uusi Suomi).

Det affärsmässiga bestod i att sälja ögonpar till annonsörer för att finansiera journalistiken. Journalistiken var alltså målet medan ekonomin var medlet.

Nu har allt fler mediehus vänt resonemanget. Man ser journalistiken som ett medel för ekonomisk vinst. Att KSF Media har velat spänna vagnen för hästen avspeglas i namnet, i formuleringen ”KSF Media”. Tidigare hette det Hufvudstadsbladet, Borgåbladet, etc. De gamla namnen pekade på pressen, alltså den journalistiska så kallade fjärde statsmakten.

Nu ser uppdragsgivaren på sitt mediehus uttryckligen som en industriell anläggning för produktion av medierat ”innehåll”.

Språkbruket avspeglar hur man tänker.

I år firar vi 250 år av tryckfrihet i det Sverige som sedermera också blev Finland. Tanken i tryckfriheten är en annan än i näringsfriheten. Tryckfriheten gällde möjligheten att bli en god medborgare och att delta i samhället som en god medborgare. Journalistiken bygger på samma principer, alltså en ambition att driva medborgarens intressen. År 1766 var det radikalt att gå från undersåte till medborgare. I dag är vi alla medborgare. Vi har rätt och skyldighet att engagera oss i vårt samhälle.
Problematiskt nog tenderar mediebolagen numera att försöka driva oss från medborgarskap till simpla kundrelationer. Det handlar allt mindre om att engagera sig i samhället och allt mer om att vi skall betala för stora och små njutningar.God journalistik är inte innehållsproduktion. God journalistik handlar om att utöva medborgarskap. Att vara en delaktig. Att bära ansvar. Att avkräva myndigheter och politiker ansvar.Det handlar också om att avkräva ekonomiska makthavare ett ansvar inför dem som inte har makt.

Både KSF Media och HSS Media påstår sig värna om journalistisk samhällsbevakning. KSF Media har ändå en starkare betoning på ”tjänster” och ”produktion” medan HSS Media betonar det publicistiska uppdraget och journalistisk integritet.

Har Harry Schaumans stiftelse alltså gjort något mer rätt än Konstsamfundet? Det finns tydliga skillnader i tänkesättet. Men kanske är det mest avgörande ändå skillnaderna i lokala omständigheter. Ur ett journalistiskt perspektiv skiljer sig svenska Österbotten på två avgörande punkter från det svenska Nyland.

Kanske man kan säga att KSF Medias misstag är att låta sig driva in i ett konsumentperspektiv. Och kanske HSS Media helt enkelt haft en del hederlig bondtur genom att hålla fast vid ett fungerande koncept där också medborgaren är viktig.

Skillnaderna i omständigheter beror på den svenska befolkningens relativa andel av invånarna i de två regionerna.  Även om de svenska österbottningarna är färre än de svenska nylänningarna är den relativa andelen av invånarna högre i Österbotten. Den viktigare skillnaden är de svenska väljarnas relativa politiska tyngd. Den andra skillnaden är de svenska konsumenternas relativa köpkraft.

I Österbotten är det möjligt att hävda ett ”svenskt” medborgarintresse i politiken så att det också kan synas i valresultatet. Inte minst i kommuner som styrs av Sfp blir den lokala journalistiska integriteten ett livsvillkor för en fungerande demokrati.

I huvudstadsregionen har de svenska väljarnas andel blivit så marginell att inga politiska beslut varken står eller faller med dessa medborgare. Hufvudstadsbladet och dess läsare kan i praktiken inte ställa någon till svars.

Kanske HBL ännu kunde stärka sitt journalistiska alibi en smula genom att ställa ekonomiska makthavare till svars. Vi väntar och ser.

I Österbotten utgör de svenskspråkiga konsumenterna en betydande andel av marknaden. I huvudstadsregionen blir de relativt sett bara en marginalgrupp.

I praktiken har HBL för länge sedan slutat tro på sig själv som annonsorgan. Paradoxalt nog har det så kallade innehållet kantrar allt mer över till konsumentupplysning och textreklam av typen ”bästa barerna i Köpenhamn” eller mysartiklar om inredningstrender.

Men mitt i KSF Medias imperium går en dramatisk skiljelinje. Det är i själva verket i östra respektive västra Nyland som den svenska lokaltidningen har både ett journalistiskt uppdrag och en relativ ekonomisk chans.

Jag frågar mig om den övergång från journalistiskt tänkande till tänkande i termer av ”innehållsproduktion” inte är det största misstaget KSF Media har gjort. God journalistik är handling tillsammans med de läsare man vänder sig till. Innehållsproduktion är att sälja några bilder och en snutt text till sina läsare.

De svenska strukturerna i Borgå, Sibbo, Lovisa och övriga östra Nyland är helt på riktigt politiskt intressanta frågor. Att skära ned på tidningen Östnyland är alltså att begrava KSF Medias starkaste journalistiska alibi.

 

Standard