I går, måndag 7 december, publicerade Anssi Vanjokis arbetsgrupp sin rapport om mediemarknaden i Finland. Den högst väntade slutsatsen är att arbetsgruppen uppfattar rundradiobolaget Yle som orsaken till att det inte går så bra förde finländska medierna över lag.

Jag frågar mig varför regeringen behöver tillsätta en arbetsgrupp som rapporterar det regeringen redan bestämt är fallet. Kanske det känns mindre omoraliskt att låta ett gäng ”experter” utse Yle till syndabock?

Rapporten är tråkig läsning för vem som helst. Det lyser igenom att slutsatserna egentligen är utgångspunkter. Inga klara argument ges för de olika åtgärder som rapporten föreslår.

Stackars kommersiella medier

Rapporten heter i svensk översättning ”Vinn eller försvinn”. Den finska originaltiteln är något mer ironisk ”Pätevät pärjäävät”, alltså något i stil med ”de duktiga klarar sig alltid”.

Jag undrar om skribenterna själva inser ironin i titeln. Min läsning av rapporten är att de kommersiella mediehusen har misslyckats i sin verksamhet och därför nu måste subventioneras med statliga pengar som egentligen var avsedda för Yle.

Vem som är duktig och vem som borde försvinna kan man ju fråga sig.

Fullgjordes uppdraget?

Jag frågar mig också om arbetsgruppen faktiskt fullgjorde sitt uppdrag?

Då kommunikationsminister Anne Berner tillsatte arbetsgruppen i augusti gav hon den i uppdrag att kartlägga mediebranschen och de mest centrala bestämmelserna som reglerar den. Därtill innehöll uppdraget en skrivning om hur utländska medier påverkar utvecklingen och vilken roll beskattningen spelar. Sist men inte minst skulle arbetsgruppen beskriva på vilket sätt public service påverkar utvecklingen på mediemarknaden.

Det rapporten egentligen innehåller är 17 förslag till avreglering och direkt eller indirekt subventionering av den kommersiella mediebranschen. Fem av förslagen innebär en urholkning av Yles ställning som oberoende public service-institution.

Enligt normal praxis betyder kartläggning att man beskriver hur saker ligger till och vilka orsakssamband som kan tänkas förklara situationen. Om man dessutom vill göra anspråk på att ge lösningar bör man argumentera för varför ett visst förslag kan väntas lösa ett visst problem.

Argumentation av det här slaget lyser med sin frånvaro i rapporten.

Det är knappast så att rapportens dåliga argumentation huvudsakligen beror på att Vanjoki inte är riktig professor, alltså en professor som  meriterat sig genom forskning. Han jobbade förut på Nokia och innehar numera titeln ”professor of practice” på tekniska högskolan i Villmanstrand.

Men det kan ju tänkas att Vanjoki som ”praktikprofessor” insett att syftet inte var att hitta sanningen. I stället var det outtalade syftet att legitimera de kommersiella mediebolagens krav på privilegier.

Vanjokis arbetsgrupp är en del av det maskineri som förverkligar regeringen Sipiläs regeringsprogram. Det är inte första gången detta har betytt dålig beredning som struntar i fakta.